Tio kilometer genom Vimmerby

Ända sedan jag var pytteliten har det sprungits lopp i Vimmerby. Redan som barn drömde jag faktiskt om att själv springa Vimmerbyloppet (eller JC-loppet, som jag tror barnvarianten hette då). Tyvärr vågade jag aldrig ställa upp eftersom jag var rädd att få spö av innebandysystrarna Ellilä som typ alltid vann. Jag ville liksom inte tävla om jag var inte kunde komma etta...

Som vuxen tar jag inte saker och ting riktigt på lika blodigt allvar längre, även om tävlingsmänniskan i mig förstås finns kvar. Som 30-åring vågade jag äntligen debutera i Vimmerbyloppet (jag sprang 5 km förra året) och nu – ett år senare – har jag varit modig nog att ställa upp hela två gånger!

Den här gången hade jag bestämt mig för att springa 10 km, och som vanligt med lopp var känslan före start skräckblandad förtjusning. Förtjusning över att få springa på Vimmerbys gator inför hemmapublik, skräck över att ett millopp verkligen inte brukar kännas så förtjusande efter ett antal kilometers löpning.

Hur som helst, efter knattelopp med femåringen, lite mingel på ett folkfyllt torg och peppig uppvärmning med Friskis & Svettis närmade sig klockan 19.15 och det var dags för start. I startfållan, cirka 19.12, insåg jag att jag (som är jordens kissnödigaste människa) var kissnödig. Övervägde om jag skulle försöka göra något åt det men insåg att toakön var allt för lång.

Försökte ignorera känslan och när starten gick kom jag iväg i ett kontrollerat och bra tempo. Förra året gjorde jag misstaget att springa en alldeles för snabb första kilometer – och det fick jag betala dyrt för senare. Jag tog det därför hyfsat lugnt och i backen ner mot Statoil hade jag en hel drös löpare framför mig, däribland några tjejer. Men jag plockade ett helt gäng i backen upp mot torget utan att ta ut mig allt för mycket och första kilometern avverkades på 3.47.

Sedan var det bara att tugga på. Efter ungefär två kilometer passerade jag pappa, som stod flaggvakt i närheten av Gästgivarehagen. Han har i efterhand sagt att jag såg oroande sliten ut redan då. Och när jag tänker efter kände jag mig faktiskt trött ganska tidigt. Jag minns att rakan genom Gästgivarehagen gick jättetungt och att det just då kändes som att det skulle kunna bli årets sämsta lopp...

Men men, ett antal svackor ska man ju ta sig igenom under ett millopp och det här var väl en av dem. Jag slog av på takten lite och någon kilometer senare kändes det helt okej igen. Torget passerades på pigga ben. Sedan kom nästa svacka någon gång mellan kilometer fyra och fem, på den förfärligt sega och tunga Prästgårdsgatan. Jag hade ingen löpare att ta rygg på, det var svagt uppför och det blåste på rätt bra. Hu!

Tack och lov är ju Prästgårdsgatan inte oändligt lång, även om det kändes så – och uppe i Kohagen var det betydligt mindre vind. I stället fanns där massa härlig, peppande publik. Jag kämpade på och efter en hel del snurrande uppe på smågatorna kom äntligen de efterlängtade nerförsbackarna. Ljuvligt och mycket välbehövligt. Hade jag siktat på personligt rekord eller haft någon tjej att utkämpa en fight med hade det nog gått lite fortare på vägen tillbaka ner mot centrum, nu passade jag i stället på att återhämta mig. På hemmaplan kan det ju vara trevligt att ha lite krafter kvar på slutet och kunna springa in på upploppet utan att vingla fram och tillbaka som ett fyllo.

De sista kilometrarna betades av på ett relativt bekvämt sätt och yrseln jag ofta drabbas av i slutet av lopp uteblev. Dock orkade jag inte riktigt hänga på killen som, efter att ha låtit mig dra i en halvmil, svischade förbi med en dryg kilometer kvar (sicken gentleman!) I stället gjorde jag nog en ganska långsam sista kilometer – men lyckades genom en minispurt på slutet ändå ta mig in under 38 minuter. Banrekord och en förstaplats i damloppet, det måste jag vara nöjd med.

Kände mig ovanligt fräsch direkt efter målgång och efter en snabb nerjogg ställde jag mig vid målfållan för att heja in andra löpare. Det var grymt många som gjorde riktigt bra lopp – och särskilt kul var det att se de som varit med i Vimmerbyloppets löpargrupp gå i mål. Vilka prestationer!

Sammantaget måste jag säga att Vimmerbyloppet var ett väldigt lyckat arrangemang även i år. Extremt välorganiserat på alla sätt och vis och massor av löparglädje. Hoppas vi ses i juni 2017!
Dagens topp:
Det perfekta löparvädret. Enligt väderleksrapporterna skulle det bli massa regn, men jag kände inte en droppe.

Dagens flopp:
Att jag glömde ta med gympaskor och vettiga kläder åt 2-åringen som, liksom 5-åringen, skulle springa Knatteloppet. Hon fick springa i gummistövlar och tyllkjol!
/Josefin Antonsson